Sound of Music review by Thomas Millroth


Angles – Epileptical West Live in Coimbra (CF 182)
För 40-50 år sedan, så långt tillbaka, brann jazzmusiken, det var svedjebrand. Den svarta musiken gick parallellt med litteratur, politik och en öppet undersökande och ifrågasättande attityd gentemot historieskrivning och ideologi. Det går inte se och höra den musiken utan den samtida kontexten, som ju också var dess styrka. En hel del kraft fann den också i en halvt ockult halvt andlig sfär, som kanske är svårsmält idag. Det är därför det också varit så svårt, ja hart när omöjligt att göra om konststycket. I alla fall inom karbonjazzen. Iggy Pop och Patti Smith och alla punkare lyckades desto bättre – för de hade anledningen.

Fortfarande idag finns en sida i den fria jazzen som vetter mot klichén. Det är väl i sin ordning, men också rätt tröttsamt att uppleva en musik som bara lyssnar på annan musik för att spegla den. Som om kontext och dekonstruktion aldrig hade existerat.

Nu tar saxofonisten Martin Küchen tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl, trumpetaren Magnus Broo, trombonisten Mats Äleklint, slagverksspelaren Kjell Nordeson och basisten Johan Berthling sig an uppgiften att stilmässigt röra sig någonstans i frijazzens brännpunkt som Angles.

Albumet öppnar med ett gungande beat, sugande melodier och fett sextettsound vars konturer görs skarpa av Berthlings bestämda bas, Ståhls klirrigt nervösa vibrafon och Nordesons ytterst varierade rytmiska spel, ja, när de drar igång sugs jag obönhörligt in. Saken är förstås att kompet kan svänga ordentligt och blåsarna vet hur man suger sötma och märg ur en melodi.

I lamenterande långsamt tempo rullar musiken rytmiskt framåt. Blåsarna sjunger i extas. Broo är som vanligt lysande. Äleklint spelar som om han vore Roswell Rudd. Küchen spelar med blåtonad desperation, och hans låtar är fyllda av möjligheter för musikerna, och Angles blir en sextett av det personliga snittet där gruppen och materialet lyfter alla till något mycket mer än en individ. Kollektiv och person smälter samman.

Och musiken är inte ett slags projekt, detta söndernötta ord, att hylla den ena eller andra, buga åt ena eller andra hållet. Vad jag skulle önska dessa dagar vore en musik som tänds av vad som äger rum i tiden. Inte som pliktskyldiga dedikationer hit och dit, men en musik som vågar utsätta sig och försöka komma åt en struktur, som bär upp känslor framkallade av historia, poesi, ideologikritik – ta allt från Ship to Gaza till det allt brunare Mellaneuropa. Men jag menar inte alls något slags nyprogg med töntiga kamptexter. Hur var det nu? Det lönar sig lyssna på New York Art Quartet, Feminist Improvising Group, Archie Shepp. Utan att göra likadant, för vi måste växa ur det beundrande luftgitarrsyndromet.

Küchen ställer musikens starka flöde vid sidan av ett resonemang om lögnen, att historien måste skrivas om, han släpper fram röster från Baghdad och Gaza utan att ta till brösttoner i konvoluttexten. Han ställer frågor, arbetar med glödande paradoxer, där förstörelse ställs mot välstånd, och själva musiken tillåts vara – paradoxal. Välklingande, extatisk vred som någonsin Mingus eller Art Ensemble of Chicago.

Det är intelligent. Skönt att en musiker agerar lika smart som en textmedveten poet! Kritisk och omfamnande gentemot språket. Det är inte en musikmaskin det gäller, det är extasens och känslornas historia och anatomi. En anledning till musik, att borra sig in i tiden och låta den vara som ett eko. Tro och tvivla på strukturerna, bara vid tvivel spelar musikerna så bra som här.

En medveten poetisk klarhörd musiker som Küchen har lyckats skrapa sig ner till ett virrvarr av intryck som kan stillna i en enda politisk estetisk sekund. Patti Smith har skrivit om dagen då Coltrane dog. Jag minns den också. Allt tystnade, det mesta omkring sjönk undan, onödiga ilskor och meningslösa gester, oron över Vietnamkriget rev i bröstet, de svartas rörelse i USA ekade, och plötsligt rymdes allt i detta ögonblick. Och jag tror det var detta som slog likt ett bultande hjärta i varenda svart musikgrupp tio år framåt sedan.

Küchen har lyckats transplantera allt detta till idag.

Men det är ingen pastisch, ta mig Coltrane om inte det här är en av de bästa frijazzplattor jag hört på mycket länge.

Det är Martin Küchens tur nu! Som låtskrivare, solist och kritiskt och poetiskt tänkande musiker.

+ There are no comments

Add yours